frkn felicia

Vi hade som mål att bli klara med vardagsrummet innan Märta fyllde ett. Vilket gav oss lite drygt en månad, efter inflytt. Såhär i efterhand är jag väldigt glad att vi satte den deadlinen, men herregud vad vi fick kämpa i slutet av juli. Vi stod hela kvällar och målade in bokhyllor. Och en dag målade jag (tillsammans med först min syster och sedan Pelle) ena delen av rummet tre (3) gånger. Ett varv grundfärg och två varv färg-färg. Vi körde helt slut på våra rollers, som fortfarande ligger på en av altanerna och vilar upp sig (= förstörs), och tog slut på nästan 15 liter färg. Jag var konstant gulprickig i ansikte och på händer, och jag tror att hela kvarteret drog en lättnadens suck när jag äntligen duschade på kvällarna. Tur att det blev bra!

Såhär såg matsalsdelen av vardagsrummet ut när vi precis hade kommit igång och fixa. I princip helt klätt i vita bokhyllor, med en beige spräcklig skitful tapet som jag alltid har hatat bakom, och mörkröda väggar i resten av rummet. Väldigt effektfullt när bokhyllan var helt full av böcker och vinylskivor, men vi hade inte någon som helst chans att fylla hyllorna, så några fick ryka och resten målades i samma färg som väggarna.

Samma vägg några dagar senare. Vi flyttade dit en bokhylla, som tidigare stod i en annan del av rummet, och målade den och resten av rummet gult. Färgen är Limón av färgmärket Klint, som vi testar för första gången (ni skulle sett Pelles min när jag föreslog gult i vardagsrummet, haha!). Det visade sig vara väldigt bra, och färgen levereras i påsar, vilket är otroligt smidigt.

Vi (Pelle) är så otroligt nöjda (nöjd) med oss själva (sig själv) för att vi (han) har lyckats få ihop hörnet på bokhyllan så att det ser helt naturligt ut. Det är ingen som skulle misstänka att det är gjort typ 15 år senare än resten av bokhyllan, om jag inte precis hade sagt det.

Den mörkröda färgen var ju väldigt fin, men eftersom jag har bott sådär tidigare och var med mina föräldrar när de målade om till rött ville jag så långt ifrån det som möjligt typ.

Och såhär ser det ut nu. Pappas trombon skymtar där i hörnet och får bo kvar i huset. Nils ÄLSKAR att spela på den och är konstigt jätteduktig på det? Det är otaliga personer som på olika fester har testat att få ljud ur det där instrumentet, och de flesta misslyckas fatalt, men vår tvååring har inga problem med det.

Min Kay Bojesen-apa är med!

Det är även den här skitfula hunden som dök upp i flytten. Jag kommer ihåg så väl när jag köpte den, på en loppis när jag var runt tio år. Jag köpte den enbart för att jag tyckte synd om den. För jag inbillade mig att den nog hade stått där i all evighet för att den var så ful att ingen ville köpa den, och att ingen någonsin skulle göra det. Så då gjorde jag det. Tio kronor fick jag ge för den.

Min förstautgåva av Harry Potter and the Goblet of Fire får också en framträdande plats i bokhyllan. Den hittade jag på en loppis i Notting Hill för en massa år sedan, och fick ge ynka 40 pund för den. Det är ju egentligen helt sjukt? Vad är oddsen på det? Ett super-Harry Potter-fan besöker för första gången Notting Hill och bara strosar omkring lite, stannar vid en boklåda, tar upp en bok och så råkar det vara en förstautgåva av hennes favoritbok? Och dessutom billig? Makes no sense. Men men, jag är tacksam.

Kvar har vi att sätta upp en taklampa ovanför bordet (som vi med tiden ska byta ut), sätta upp gardiner vid fönstren och sätta upp tavlor ovanför pianot. Det är bara att göra. Så fort vi får tid. Nu har vi ju ingen deadline längre.