Vad sa han nu, sa han?

På tal om det jag skrev om igår, att hela världens vuxna befolkning tappar all sans och vett när det kommer till gravida kroppar, hade jag igår ett läkarbesök som lämnade riktigt dålig smak i munnen. Jag var där för att jag ibland inte kan ha mina ringar på mig. Huden under ringarna spricker och fingret svullnar upp och det kliar och svider och gör ont (förlåt för ingående beskrivning av hälsoproblem). Det händer bara i perioder, men under de perioderna räcker det med att jag har ringarna på mig en halvtimme, så är det sabbat för flera veckor framöver. Konstigt, tycker jag, så jag sökte vård (ett onlinemöte först, tänkte att det behöver inte bli så mycket mer än det, men de skickade remiss till hudläkare).

Hade besöket hos hudläkaren igår, och förväntade mig några frågor kring allergier och renhållning av ringarna och undersökning av huden. Till en viss del fick jag också vad jag förväntade mig, om jag ska vara helt rättvis. Läkaren kollade lite snabbt på fingret och mumlade något om eksem, men resten hörde jag inte och han verkade inte prata med mig. Sedan bad han om att få titta på mina armbågar och knän, vilket han fick göra, men vet fortfarande inte varför och han sa inget mer om det. Sedan frågade han om jag brukade reagera på min guldkedja. Jag har ingen guldkedja, sa jag. Inte ens ett armband, frågade han. Nej, svarade jag och kände mig fattig. Och du är gift, frågade han dömande och jag blev lite irriterad över att det tydligen inte är okej att önska sig annat än guldsmycken av sin partner. Försökte trycka undan irritationen och ge honom the benefit of the doubt, han var ju ändå lite äldre.

Men sedan kom det. Läkaren tittade på mig, frågade när problemen började och när jag svarade att de började när jag gifte mig, det vill säga när vigselringen kom på plats, tittade han menande på sin läkarstudent. Och jag antar att du har gått upp i vikt sedan dess, sa han och log lite förstående nedlåtande. Som att jag kunde ju inte sett ut såhär när jag gifte mig. Som att han tyckte det var skönt att kunna få en enkel förklaring på problemet. Jag orkade inte förklara. Jag orkade inte säga att jag har fått två barn på kort tid, men att jag faktiskt gått ned i vikt den senaste tiden, att jag väger ungefär lika mycket nu som jag gjorde när jag gifte mig, att det är mitt finger som svullnar upp när jag får på mig ringarna, att ringarna passar bra på den andra handen, att han var oförskämd och att jag misstänker att mina hudproblem inte har med min vikt att göra. Så jag sa ingenting. Och det blev tyst. Och han skrev ut någon salva och sa att jag borde gå ned i vikt eller göra ringarna större.

Jag är inte så jävla stor.
Det spelar ingen roll hur jävla stor jag är eller inte är, jag borde få hjälp ändå.

Så jag gick hem, med en dålig smak i munnen och ett löfte att inte söka vård till mig själv igen om jag inte typ är hundra procent säker på att jag har cancer eller hjärtinfarkt eller något sådant.