frkn felicia

Alla som inte bor under en sten, eller i alla fall alla som spenderar tid på någon form av sociala medier, vilket alla som inte bor under en sten gör, har numera sett den fruktansvärt awkward intervjun med Blake Lively när hon beter sig lite som ett svin mot intervjuaren. Eller hur? Inte? Blake Lively hade vid den här tidpunkten ganska nyligen gått ut med sin graviditet och intervjuaren inleder med att säga ”congratulations on your little bump” och Blake kontrar direkt med ”congratulations on your little bump”, trots att intervjuaren inte är gravid. Trots att det är typ åtta år sedan intervjun har den flutit upp till ytan igen nu när Blake Lively är under kritik för en massa andra saker.

Såhär. Även om jag kanske tycker att hon har betett sig konstigt och opassande i en massa sammanhang och förstår kritiken mot henne, så tänker jag att fan, där hade hon ändå en poäng. Som en person som går upp väldigt mycket i vikt när jag är gravid och får en väldigt stor mage och fått utstå en oändlig mängd kommentarer om det kan jag till hundratusen procent förstå att man tappar kontrollen ibland. Jag önskar att jag ibland tappade kontrollen. Det är inget fel att gratulera någon för en graviditet (om man vet säkert att personen är gravid, MÅSTE JAG BARA SÄGA), eller säga att en gravid person har ”glow”, men där tar det typ slut. Säg inget mer sedan. Fråga kanske hur hon mår, men det är bara om hon verkar vilja prata om det.

Nedan har jag några exempel på saker man inte ska göra och säga när man pratar med en gravid person. Jag varvar dem med fina bilder från när jag hade Märta i magen och Pelle fotade mig ute vid Brandalsund för att lätta upp stämningen lite.

En person frågade mig rakt ut hur många kilo jag hade gått upp i vikt. Mmm. Aldrig en passande fråga, inte ens när någon har ett barn i magen.

En person sa under ett födelsedagsfirande att jag hade ”blivit så stor”. När jag valde att tolka hen snällt och tittade ned på magen, klappade lite på den och svarade att ”ja, men det börjar ju snart närma sig” valde personen (felaktigt) att förklara att hen menade att jag väl ”hade gått upp en massa i vikt i övrigt också, inte bara magen”. Spenderade efter det en timme i rummet bredvid, gråtandes. Gör inte så.

En person, som jag inte hade träffat på flera år och inte har den relationen med, hälsade på mig med ett ”hej tjockis” (vilket för övrigt blev en så vanlig hälsning på mig under min andra graviditet att jag knappt reagerade längre). ”Hejdå fetknopp” svarade jag inte.

Jag har också fått höra att min bebis låg i sätesbjudning för att hon ”hade så mycket plats där inne”. Och samma person, när min bebis hade kommit ut och låg i Von Rosenskena och ville amma hela tiden och jag var hormonell och nyförlöst, sa att bebisen hade ”god aptit, precis som sin mamma”. Ännu ett exempel på hur man kan säga någonting som inte är speciellt snällt.

Mitt absolut värsta minne från mina graviditeter är dock ett studentfirande jag var på. Jag var gravid med Märta och det var nästan två månader kvar till beräknad födsel, men magen hade hunnit bli jättestor (det var ungefär samtidigt som vi tog dessa bilder). Jag hade en sådan ångest innan festen, eftersom inga kläder passade och jag ville varken vara nedklädd eller för uppklädd, och jag känner mig alltid lite fel i det umgänget. Plus gravid och hormonell och bla bla bla. Och alltså. Det låter som att jag överdriver, men helt ärligt gör jag inte det. Det var som en enda lång plågsam filmscen ur ett svenskt drama. I varenda interaktion jag hade med en man, och även i mötet med några kvinnor, nämndes hur stor jag var. Frågor om jag väntade fler barn än ett kom, inte från en eller två, utan från FYRA olika personer. Två av dessa frågade ”är du säker” när jag svarade att det bara var ett barn i magen.

Kom ihåg, jag känner mig alltid lite utanför i det här umgänget och det är inte människor jag känner speciellt väl, men de var tyvärr bekväma nog att dra skämt på min bekostnad, flytta bord när jag gick förbi (som att jag inte hade kommit förbi ändå, hahahahahahaha jättekul verkligen), frikostigt kommentera min storlek och kropp och (jag trodde alla visste att man inte ska) ta på min mage. Till slut fattade Pelle att jag inte orkade mer och vi åkte tidigt. Jag grät i bilen hela vägen hem. Jag kunde inte förstå riktigt vad jag hade varit med om. Jag kände mig lite som Carrie i Carrie, men utan förmågan att hämnas. Hur var det ens möjligt att så många vuxna människor samtidigt hade tappat all form av vett?

Jag tänker såhär. Har du inte något trevligt att säga, säg ingenting.

En person sa i lunchrummet på jobbet, när jag var i månad sex, ”men det måste väl vara dags snart?!” och tittade på min mage i chock, när jag sa att jag skulle jobba tre månader till. Jag råkade hälla lite diskmedel i hennes mat häromdagen. Jag har inte dåligt samvete över det.

När jag var gravid med Nils skrev jag såhär på Instagram:

ja, jag har gått upp i vikt. nej, jag tänker inte berätta hur många kilo. ja, jag vet att jag är ”stor”. nej, jag är inte större än genomsnittet, allas magar ser olika ut. nej, det är inte ”dags snart”, det är fortfarande samma beräknade födelsedatum som sist du frågade. nej, det är inte två bebisar. så, nu har ni svaren. får jag från och med nu be er att inte kommentera min kropp? de enda som behöver veta detaljer om den är jag själv och min barnmorska. fråga mig gärna hur jag mår eller berätta något roligt som hänt er istället. puss hej!

Ett budskap som tål att upprepas.

Nu vet jag knappt vart jag vill komma längre. Jag ville kanske bara uttrycka lite sympati för en nygravid, växande och hormonell Blake Lively. Jag ville kanske visa att även om det är lätt att kommentarer om andras, framförallt gravidas, kroppar slinker ur en, kan de sitta kvar och göra skada även flera år senare. Eller så var det väl kanske bara skönt att få skriva av sig lite? Oavsett vad så är min uppmaning till er – kommentera inte andras kroppar. Det borde inte vara så svårt att låta bli.