I måndags fick jag äntligen hem mina nya glasögon. Gucci. Äjjj, men man bor väl i stor villa i Rönninge ändå? Obs, skämt. De var de enda som passade, behöver jag bortförklara. Jag har den tråkiga kombinationen stort huvud och liten näsa, vilket gör att inga glasögon i hela världen sitter bra på mig. De som är tillräckligt stora att komma runt mitt huvud glider istället ned på lille näsan. Men detta inte så billiga par satt bra. I alla fall än så länge. Vi får se vad som händer när min gigantiska hjässa har töjt ut dem och det inte finns någon näsrygg för dem att stödja sig på.
Men i alla fall. Det var inte det jag skulle prata om. Även om jag skulle vilja beskriva i detalj hur pretentiöst det kändes att öppna ett glasögonfodral i PLYSCH och ta fram glasögonen, en liten silkesduk och en liten silkespåse (vad man ska använda den till har jag ingen aning om, jag antar att man inte lägger glasögonen i påsen?) som det står Gucci på. Jag skulle ju prata om min kamp mot optiker. Min kamp för att få se något överhuvudtaget.
För att alltså believe me, det har varit en resa. Det började med att jag, influerad av min (då nya) pojkvän, blev snål. Jag blev så snål att jag övergav min något dyrare optiker, som jag gått till sedan jag var 12 år gammal, och istället gick till Synsam några hus bort. Där konstaterade en oerhört självsäker manlig optiker att jag hade alldeles för starka linser på ena ögat, och sänkte styrkan ganska rejält. Det (tillsammans med all slags känsla för stil) innebar ju också att jag behövde nya glasögon. Så jag köpte ett par som min (då nya) pojkvän gillade, fastän jag inte gjorde det. Sedan gick det ett tag. Jag blev gravid, fick barn, blev gravid igen, fick ett till barn, ammade… Och började se jättedåligt.
Så jag gick till en annan Synsam. Där skällde optikern ut mig för att jag… hade synfel, typ. Hon var arg för att jag hade så låg styrka på mina linser och för att jag använde linser och för att jag hade fel styrka på glasögonen och för att jag inte använde glasögon och för att mina ögon var torra. Så jag hoppade upp mer i styrka än vad man egentligen ska göra, men jag ville inte bli utskälld något mer. Först gick det bra. Sedan fick jag migrän. Flera gånger i månaden. Hade konstant röda ögon. Och började se allt mer suddigt, både på nära och långt håll. Vågade inte längre köra bil, eftersom jag hade svårt att se både instrumentbrädan och skyltarna. Trodde att jag hade kommit in i medelåldern för tidigt och behövde läsglasögon. När jag till slut inte kunde läsa på en dator mer bestämde jag mig för att ta hjälp.
Så jag gick tillbaka. Med svansen mellan benen. Till optikern jag började gå till när jag var 12 år. Ingen utskällning fick jag. Inte ens en liten. Däremot fick jag hjälp, av samma gulliga optiker som när jag var barn som sa ”herregud, du har ju inte varit här på åtta år, men jag känner ju dig så väl” på finlandssvenska. Och det visade sig att jag hade alldeles alldeles alldeles för starka linser och ett brytningsfel som ingen annan har upptäckt. Det visade sig också att det jag hade nämnt för mina dåliga optiker, att jag ammade och hade haft graviditetsdiabetes, det som de bara avfärdade, visst kunde påverka synen. Det visade sig att jag inte kommit in i medelåldern för tidigt och inte ens hade speciellt torra ögon. Jaha. Där fick jag för att jag var snål.
(Därav Gucci-glasögonen. Min [då nya] pojkvän är min man nu, så han får helt enkelt leva med att jag har glasögon som jag har valt och inte han.)
frkn felicia 
Lämna en kommentar