frkn felicia

Jag fick upp ett minne imorse på Facebook (herregud, fråga mig inte varför jag fortfarande går in på Facebook) om att det idag är exakt tio år sedan jag flyttade hemifrån. Med andra ord var det tio år sedan jag flyttade från det hus som jag nu äger. Det är ju lite knäppt. Det tog alltså tio år sedan för mig att testa lite olika lägenheter och hus innan jag till slut kom tillbaka. Det året jag fyller 31. Exakt lika gammal som pappa var när han och mamma köpte huset från första början. Hm, kan det vara så att det var menat?

Jag kommer ihåg den perioden så väl. Den perioden när jag flyttade hemifrån alltså. Jag hade precis blivit dumpad av en kille som jag precis hade bestämt mig för att jag verkligen verkligen verkligen ville ha. Det visade sig att han föredrog sitt ex och jag kände mig ungefär lika älskad som en mördarsnigel i odlingssäsong. Innan jag hade hunnit klippa lugg eller färga håret fick jag ett meddelande från SSSB (Stockholm stads studentbostäder, eller något liknande) om att jag hade fått möjlighet att få en lägenhet. Perfekt, då slapp jag förstöra frisyren.

Jag tackade ja till lägenheten, fastän den låg i en tillfällig byggbarack, var 23 kvadratmeter stor, hade huserat typ 140 boende innan mig, låg i ett industriområde i Sickla, hade en egen pytteliten varmvattenberedare som gjorde att jag inte ens kunde tvätta håret i varmt vatten, saknade ugn och kändes ungefär lika mysig som en fängelsecell. Så desperat var jag efter förändring. När min familj och bästa kompis, som hjälpte mig flytta och skruva ihop IKEA-möbler, hade åkt på kvällen grät jag mig till sömns. Perfekt, ja. Det visade sig att hantera ett breakup inte alls var lättare helt ensam för första gången i en pytteliten deprimerande lägenhet (relativt) långt hemifrån.

Det slutade med att jag inte spenderade så himla mycket tid i den där lägenheten. Jag var bara där när jag hade kompisar eller familj över, och följde oftast med hem till min familj och sov där när besöket var över. Jag sa upp lägenheten efter ett år, flyttade hem i ett halvår för att sedan fortsätta till Tyresö, där jag misslyckades med att bo med rumskompisar (varken jag eller dem, men framförallt inte jag, var speciellt bra på att bo med andra). Ah. Att vara ung och dum.

Jordgloben, äppellådan och sängen finns fortfarande kvar. Sängen övertogs av min syster när jag flyttat från Sickla och har fått stå kvar i huset, där vi nu ska ha den som gästsäng.

Fönster i norrläge med utsikt över motorvägen. Det hade varit omöjligt att kränga den här lägenheten på Hemnet.

Är det någon som vet om jag gillade (gillar) Beatles eller? Byrån har jag för övrigt också kvar.

Den obligatoriska väggen med (fejk)Polaroidbilder, innan jag hade en riktig Polaroidkamera (fortfarande typ det bästa min man har gett mig).

Porträtt av Harry, Ron och Hermione som min kusin hade ritat till mig och gett mig i studentpresent.

Jag har kvar i princip alla möbler, inser jag nu. Fåtöljen (min ÄLSKLINGS) och mattan hänger också kvar. Och det var väl egentligen inte en så farlig lägenhet när den var inredd. Jag tycker att jag fick till det ganska bra, även om jag kanske inte hade gjort exakt likadant nu. Men inga inredningsprydnader i världen kan laga ett 20-årigt nydumpat hjärta.