Sauriemuseet

I lördags hade jag barnen själv, vilket lätt kan resultera i kaos om jag inte har något planerat. Så jag bokade upp min snälla syster, och tog oss till Naturhistoriska riksmuseet. Jag har inte varit där sedan jag var barn, och mina barn har aldrig varit där, så det var lika spännande för oss alla.

Jag gillar inte att köra bil, och avskyr med hela mitt väsen att köra bil i stan, så vi tog kollektivtrafiken in. Det skulle vi inte ha gjort. Först missade vi tåget vi hade siktat på, eftersom en av oss är två och ett halvt år och ibland inte vill, och sedan var nästa tåg mer än 30 minuter sent. Vi spenderade alltså 45 minuter på en perrong med två barn. Det är ungefär så avslappnande som det låter. När vi kommit in till stan är det ungefär 350 hissar från Citybanans perrong till tunnelbaneperrongen, och det var lång barnvagnskö till varje hiss. När vi kommit fram till tunnelbaneperrongen missade vi precis tåget, och fick vänta där istället. Också inte så avslappnande. Väl framme vid Universitetet och hissen upp till markplan åkte den upp för att hämta några på övre plan precis när vi skulle trycka på knappen. Otroligt snopet, och också enerverande för mig som redan var uppstressad och irriterad. Men hissen kom tillbaka och vi tog den korta promenaden till museet.

Och då var vi framme. Bara att utforska! Skulle man kunna tro. För resan hade tagit så mycket längre tid än vad vi hade räknat med att vi, mest jag, men också barnen, var hungriga. Så det var bara att ta hissen, efter en barnvagnskö såklart, ned till lunchrestaurangen. Men man fick inte ta barnvagnen in dit, så vi fick gå iväg och parkera den, lasta på oss barnen och all packning och sedan ställa oss i kö. Inte helt lätt att kånka på en ettåring och en bricka full med mat och dryck samtidigt, ska jag säga. Vi fick maten, och då skulle en i sällskapet ha hjälp att kissa. Mm, okej, då gör vi det. Sedan kom vi tillbaka till bordet, och då kom personen på att hen behöver bajsa också. Okej, visst. Sedan kom vi tillbaka till bordet och då hade en annan i sällskapet också bajsat. AAAAHHHHH.

Det var som en sådan där dröm när man aldrig når målet. Man går och går, men kommer aldrig fram. Man packar och packar, men missar ändå flyget. Förutom då att här kom vi till slut fram. Två timmar innan stängning kunde vi äntligen börja utforska museet. Och tack och lov var de där två timmarna faktiskt både lugna och trevliga. Barnen hade kul och vi hade kul. Och nästa gång tar vi bil.

Barnen hade var sin dinosaurietröja och min syster har en triceratopstatuering. Jag var den enda som inte passade in. Inte en enda dinosaurie gick att hitta på mig.

Nils tyckte det var jättehäftigt, men jag kunde inte låta bli att bli lite äcklad över alla uppstoppade djur. Det är ju kanske nödvändigt på ett naturhistoriskt riksmuseum, men alltså…