frkn felicia

Inatt drömde jag att jag försökte amma Märta, men inte lyckades. Inte så konstigt att det inte kom någonting, eftersom det var ett par månader sedan jag faktiskt ammade, men ändå. Drömmen lämnade mig med en känsla av otillräcklighet, en känsla som jag alltid har haft i förhållande till amning.

Nils ammade jag bara i drygt fyra månader. Efter en väldigt lång, utdragen och smärtsam förlossning, med tillhörande operation, orkade inte min kropp producera tillräckligt med mjölk. Det är i alla fall vad jag har förstått nu i efterhand. Då trodde jag att det berodde på mina anlag (som ju kanske har något med det att göra, men inte verkar vara avgörande), då många i min mammas familj har haft svårt med amningen. Men min kropp orkade inte, och jag delammade honom, efter ett jättestort viktras efter födseln, tills jag helt enkelt gav upp. Det kändes inte som att det kom någon mjölk ändå. Jag kände mig som världens ungefär sämsta mamma, som inte kunde ge det mest basala, föda, till mitt barn. Efterhand förlät jag mig själv, försökte göra flaskmatningen mysig och insåg att han överlever ändå. Men det tog hårt på mig, som hade föreställt mig att jag skulle amma i alla fall tills han var ett år.

Med Märta fungerade det. Någorlunda i alla fall. Hon drabbades av höftledsluxation, vilket jag kan förklara en annan gång, och fick fyra dagar efter födseln sättas i en Von Rosen-skena, vilket jag också kan förklara en annan gång. Det gjorde amningen krånglig. Hon var dessutom gul och behövde verkligen få i sig mat. Därför delammade jag till en början, förtvivlad över att min kropp svikit mig än en gång. Men gulheten försvann, det gjorde skenan också, och med tiden kunde jag helamma. SEGER! Ammade Märta i elva månader, då hon gick över helt till vanlig mat. Men ändå försvann aldrig känslan av otillräcklighet. Jag var hela tiden orolig att min mjölk inte räckte, trots Märtas fantastiska veckiga lår och knubbiga kinder.

Att sluta amma var ett svårt och helt nödvändigt beslut. De sista månaderna ammade Märta bara på natten, och dessutom hela natten. Jag fick ingen sömn, blev arg och förknippade bara amningen med tråkiga känslor. För att laga min relation till Märta, och för att få mig några timmars sammanhängande sömn, fick jag därför sluta. Och, hör och häpna, även det ledde till en känsla av otillräcklighet. Jag kunde inte ens amma mitt barn i ett år, vad är jag för mamma? Världens ungefär sämsta, kanske.

Nu vet den rationella delen av min hjärna att det inte är något fel på flaskmatning, att det är väldigt praktiskt och också ger pappan en möjlighet att tidigt få en anknytning till sitt barn. Men känslorna vill inte alltid, eller typ aldrig, exakt så som den rationella delen av hjärnan vill. Som vi alla vet. Med tiden kommer jag väl förlåta mig själv även för att jag slutade amma Märta innan ettårsdagen (är till och med osäker på varför det är ett så viktigt mål för mig?). Och med det tredje barnet (höhö, Pelle) kanske det inte blir några problem alls.