frkn felicia

Nu har det gått nästan två år sedan bröllopet, men eftersom jag lider av ett behov att fullfölja saker, och bilderna från festen är de roligaste, kommer här ett sista inlägg om mitt och Pelles bröllop i oktober 2022. Vigseln var jättefin, jag älskar våra porträttbilder, middagen var både god och rolig, men ingenting slår festen efter. Det låter kanske grunt, eftersom man egentligen endast ska komma ihåg varandra och att vi valde att spendera resten av våra liv tillsammans den dagen och så vidare och så vidare, men festen var ändå bäst.

Både jag och Pelle har alltid varit riktiga festfixare – det är vi som har bjudit hem till fester i vårt gemensamma kompisgäng och det är vi som ofta tidigare tog initiativ till att göra saker tillsammans. Med det i åtanke, och med vetskapen om att våra släkter och umgängen är väldigt olika varandra, tyckte vi att det var viktigt att även våra gäster skulle kunna ha kul på bröllopet. Själv är jag allergisk mot bröllop som bara innehåller en massa långa känslomässiga tal till brudparet och sen ett tack och adjö. Vi ville att våra gäster skulle kunna ha saker att göra, oavsett hur man är som person. Nu förstår jag att man inte kan möta alla, och det fanns gäster som valde att åka hem innan festen var slut av olika anledningar, men många pratar ändå fortfarande om vår bröllopsfest.

Vi hade ingen traditionell första dans egentligen, eftersom varken jag eller Pelle ville det. Vi dansade istället till You Never Can Tell av Chuck Berry, Uma Thurman och John Travoltas dans från Pulp Fiction. Det är den film som Pelle har sett flest gånger och det är ju en klassisk scen. Vi hade dock övat alldeles för lite, velade fram till sista sekund (det var min syster som bara satte igång låten och tvingade oss köra den) och inte förberett någon på vad som skulle ske, så jag vet inte hur många som uppfattade vad som hände egentligen. Haha. Men det var kul ändå!

Vi fick pussas lite till You’re Still The One av Shania Twain sen i alla fall (seriöst, älskar våra låtval!).

Folk drog på sig ”dansskorna”, aka tofflor från IKEA, och dansgolvet kom igång! Det var också något som var viktigt för både mig och Pelle – ett bra dansgolv. Och jag kan inte komma ihåg att det var tomt en enda gång? Jag hade jobbat stenhårt med Spotifylistan, och den fungerade bra. Mycket schlager, nostalgi och guilty pleasures är nödvändigt för att folk ska dansa, har jag upptäckt. Du kan inte spela något som kommit ut de senaste 10 åren, då tar folk drick- och kisspauser. Det behöver vara Ruslana, Lena PH, Sarek, Carola och Maskinen.

Det var seriöst TUNGT att dansa med min klänning. Folk fick vara med och hålla upp den. Det var också mer regel än undantag att dansa på min klänning när jag var på dansgolvet. Släpet var så stort att det inte gick att undvika. Såhär i efterhand hade jag kanske antingen tagit en lättare klänning, eller bytt efter middagen.

Det var ordning och reda hela festen. Alla var nyktra och skötte sig exemplariskt. Ingenting spilldes och ingen ramlade eller kräktes i handfatet (hade vi kanske klarat oss utan faktiskt).

För de som inte gillar att dansa på högljudda dansgolv hade vi eldkorg utomhus, relativt lugna sittplatser inomhus i närhet till ett godisbord (varsågoda) och i sann hemmafestanda – livemusik.

På godisbordet hade vi även trolldrycker, små flaskor med egengjorda shots i olika färger. De var döpta efter olika, ja, trolldrycker, i Harry Potter. Det enda (tror jag?) Harry Potter-relaterade jag kuppade in i bröllopet. De var omåttligt populära och tog i princip helt slut (vi gjorde nästan 100 stycken).

Ett av de roligare momenten såhär i efterhand är vårt fotobord. Där hade vi satt en lapp med varje gästs namn och bad dem ta en bild på sig själva och ersätta lappen med. Vi fick bilder på nästan alla gäster, och fick dessutom en massa extra-bilder då en av våra gäster tog på sig att springa runt hela festen och fota med Polaroidkameran. En väldigt väldigt rolig överraskning för oss när vi kom hem och upptäckte alla bilder.

Vi hade helt fantastiska bartenders! Min syster och hennes sambos bästa kompisar ställde upp när vi kom på, lite sent, att det kanske hade varit bra att ha någon som skötte baren. De var proffsiga, duktiga och roliga. De bjöd till och med på en liten koreograferad dans till Boney M’s Rasputin. Otroligt! Vi hade tre drinkar, en Felicia, en Pelle och en Nils (som var alkoholfri), utöver resten av drycken. Min drink, en Vodka Sour, var otroligt, farligt, god.

Nej, men ni ser ju? Årtiondets fest! I alla fall för den som gifte sig och gjorde spellistan och bestämde allt, haha.

Festen avslutades starkt med Stad I Ljus, såklart, och efter det fick vi väcka vår stackars bebis som hade sovit i vagnen under kvällen, lasta in oss i en taxi och åka till Mariefred. Vi bodde nämligen i en svit på Gripsholms Värdshus under bröllopsnatten. Våra fantastiska toasts ordnade med vickning och efterfest i övernattningslägenheterna under lokalen, men det vet vi ingenting om. Jag sprang runt med barnvagn, i brudklänning, på ett obemannat hotell och letade efter rätt rum. Precis som sig bör.

Alla bilder är tagna av magiska Sara Holmberg.