Här sitter jag, på sängen i mörkret, de första minutrarna som 30-åring och försöker amma en hopplöst kvällspigg bebis till sömns. Om jag skulle gissat för tio år sedan hur min 30-årsdag skulle inledas skulle jag nog inte gissat på det här. Jag hade för det första aldrig gissat att jag skulle vara gift med Pelle, som jag då hade en horribel, och obesvarad, crush på. Jag hade heller inte trott att mina barn skulle vara så små, när jag var yngre tänkte jag alltid att jag skulle få barn tidigt. Och aldrig i mitt liv kunde jag föreställa mig att jag skulle bo här, i Salem, på fel sida spåret!
Men så blev det. Här i sängen bredvid min man och mina små barn i Salem sitter jag nu och blir 30 år gammal. Som rubriken antyder känner jag mig närmre 13. Jag ska inte sticka under stol med att jag har lite ångest över att fylla 30. Trots att jag har uppnått mycket av det som jag har velat uppnå och gjort mycket som jag har velat göra i mitt liv känns 30 ändå som en så stor siffra. Lite för stor. Som att jag inte kan leva upp till det. Jag kan inte säga att ”jag är i 30-årsåldern” utan att skratta lite. Hur skulle jag kunnat bli så gammal? Jag gick ju nyss i lågstadiet. Lärde mig nyss att räkna nians gångertabell med fingrarna. Deltog nyss i Schackfyran och brände nyss cd-skivor med lagligt nedladdade låtar.
Men det är inte bara att jag fortfarande känner mig ung, och ibland till och med liten, och inte hinner med tiden, utan jag börjar faktiskt på riktigt känna en rädsla över att jag inte kommer hinna göra allt jag vill innan jag dör, eller blir för gammal och sjuk för att göra dem. Någon form av… dödsångest, antar jag att du kan kalla det. På något sätt har 30 blivit förknippat med åldrande för mig. Och att fylla år är ju alltid att åldras, men 30 har blivit den gyllene gränsen mellan ung vuxen och… inte längre ung vuxen. När man är 30 är det ju inte långt till medelåldern och när man är medelålders ska man ju snart gå i pension. Har man tur är man pigg pensionär, men annars är ju livet slut där. Känns det som.
Nu vet jag rent rationellt att 30 är långt ifrån pension och att pension inte betyder att livet är slut. Men ändå har något väckts i mig. Den där rädslan. Rädslan för att livet ska gå för fort och att jag inte ska hinna med. Det finns ju så många ställen jag vill besöka, så många böcker jag vill läsa, så mycket tid jag vill spendera med min familj, så mycket jag vill testa och så vill jag hinna ta det lite lugnt också. Jag har svårt att se att jag skulle klara allt det, om jag redan har blivit 30 år gammal. Och det skrämmer skiten ur mig, helt ärligt.
Å andra sidan känns de här minutrarna, som snart övergår i timmar, när bebisen vägrar somna och jag bara glor på en skärm i ett mörkt rum, som en evighet. Så det kanske finns lite tid kvar ändå.
frkn felicia 
Lämna en kommentar