Förlossningsrevansch

Min första förlossning tog 53 timmar och var på många sätt traumatisk. Så många timmar med aktivt värkarbete, en stor bristning, operation och flera dagar med kateter. Jag kände mig rädd att föda igen. Ingen allvarlig förlossningsrädsla, men ändå inte peppad på samma sätt som jag var inför första gången. Jag var rädd att jag skulle få samma, eller en ännu värre, bristning och att förlossningen skulle bli lika utdragen. Jag tänkte att det kanske bara blir två barn ändå.

Jag hade graviditetsdiabetes även den här gången, tillsammans med foglossning, halsbränna och en nyvänd bebis (och därför risk för sätesbjudning), och hade blivit lovad igångsättning på den beräknade födelsedagen (BF) om det inte hade satt igång av sig självt. BF kom, och gick, och trots att jag kände starka förvärkar på kvällarna sattes ingen förlossning igång, varken av sig självt eller med hjälp av vården. Min ordinarie barnmorska var på semester och ingen annan ville fixa någon igångsättning, trots riskerna och problemen. Jag har aldrig i mitt liv varit så obekväm och arg som då. Allting gjorde ont precis hela tiden, jag var ENORM och varm och irriterad och ingen gjorde som de hade lovat, tyckte jag. Jag spenderade mina dagar med att titta på Sagan om Ringen och Vänner för att försöka tvinga igång förlossningen med oxytocin. Det fungerade inte och jag var RASANDE!

Några dagar (kändes som veckor) efter BF fick jag datum för undersökning och så kallad ”förlossningsplanering”. Jag undersöktes, var några centimeter öppen och bebis låg med huvudet nedåt som den skulle. Så barnmorskan tog hål på hinnan direkt och innan jag visste ordet av gick vattnet och värkarna satte igång. Jaha. Bara att ringa min syster och säga ”eh, ni får stanna hos Nils, vi ska föda barn nu”.

Det kunde inte ha blivit mer annorlunda mot min första förlossning. Vi åt tillsammans, kollade på Vänner, gick runt lite i korridoren och när värkarna började kännas mer satte jag mig i badet. När det började göra pissont kallade vi på barnmorska som fick sätta igång lustgasen och förbereda för epidural. Allting fram tills dess var så… kontrollerat. Men när läkaren, som inte var förlossningsläkare och aldrig hade hanterat födande kvinnor förut, kom in och började dra i mig mitt under en värk (ni som vet, ni vet) för att sätta in epiduralen försvann känslan av kontroll. Jag trodde jag skulle få epidural, men istället fick jag ett huvud mellan benen. Jag skrek in i lustgasen att ”jag krystar nu”, Pelle fick översätta och barnmorskorna blev så arga på läkaren när de fick reda på att han hade dragit runt mig på sängen för att sätta in epiduralen under en krystvärk att han fick gå och gömma sig bakom en vikvägg. Stackars man.

Efter en tid som kändes som en evighet, men kanske varade en halvtimma, var bebisen ute. Jag låg på sidan och födde, och kunde känna bebisen själv när den kom ut. Jag har gjort det två gånger nu och kan intyga att det inte finns någonting som slår känslan när de lägger barnet på bröstet. Då har man liksom gjort det, man är klar. Den största kärleken kommer antingen då eller senare, men känslan av ”JAG GJORDE DET” kommer direkt. Bebisen skrek så mycket att till och med personalen reagerade, och bajsade ned både mig och sig själv det första den gjorde. Jag låg där i skrik och bajs och grät för att jag var så glad. Det tog lång tid innan vi kollade vem det var, men när vi såg henne kändes det precis lika självklart som det kändes med Nils. Hon var vår. Hon var min.

Sju och en halv timma från igångsättning till att hon var ute. Visst, fortfarande en betydande bristning, men ingen operation. Fortfarande smärta, men ingen minnesförlust. Jag fick njuta av mina mackor, jag fick ta en dusch och jag fick vara med och byta den första blöjan. Tänk va. Jag fick revansch!