frkn felicia

Jag såg den där videon. Den där videon som med största sannolikhet har fått tusentals föräldrars hjärtan att brista. Den där videon på en palestinsk mamma som håller om och viskar till och pussar på sitt barn, som ligger inlindad i ett vitt tyg. Och inte lever. Jag började gråta när jag såg videon. Jag börjar gråta bara jag tänker på videon. På den bottenlösa sorg som mamman antagligen känner. På den känsla jag hoppas att jag aldrig aldrig aldrig behöver känna. Jag kan bara tacka alla gudar som finns och inte finns att jag får föda mina barn i Sverige.

Jag kan alldeles för lite om konflikten mellan Israel och Palestina för att kunna ta en sida. Men när ett barn dör var tionde minut är något fel. När hela världen skriker efter vapenvila så att hjälp kan komma fram till civilbefolkningen, och det inte händer, då är något fel. När fler barn har dött i väpnade konflikter de senaste tre veckorna än sammanlagt under de senaste åren, då är något fel. Hur kan en regering, en armé, ett land utsätta en befolkning för ett sådant fruktansvärt övergrepp? Inga barn förtjänar att dö, oavsett vilka som styr i landet de fötts i, tänker jag. Det kanske är så att en terrorist dör i en av bombningarna som utförs, men är det värt flera hundra civila liv? Och spelar det någon roll vem som började, kan ingen bara komma och stoppa det?

När Nils var nyfödd och jag låg hemma i bebisbubbla invaderade Ryssland Ukraina och livet ställdes lite på sin ända. När Märta nu är nyfödd bryter helvetet lös över befolkningen i Gaza och livet ställs på sin ända igen. Det är en sådan ofattbar glädje att få hålla om och viska till och pussa på mina levande barn, täckta av mat eller lera eller ingenting istället för ett vitt skynke. Och det är en sådan ofattbar hjälplöshet att inte kunna göra det med barnen som nu sitter hemma och oroar sig över att deras hus är nästa att rasa, eller barnen som ligger skadade på sjukhus utan el och rent vatten, eller barnen som inte längre andas.

Det är ett helvetes jävla krig. Och det drabbar de oskyldigaste vi har.