Idag har det varit tufft att vara mamma. Jag hatar att skriva så, för jag önskar att det var enkelt och kom helt naturligt, men så är det. Idag har det varit tufft. Jag har dåliga förutsättningar med vad jag misstänker är PMS och allmän sömnbrist, men jag borde ändå kunna hantera situationer bättre än jag har gjort idag.
Vi hade för det första en tid att passa på förmiddagen. Förmiddagstider är aldrig bra för den här familjen, som består av ett gäng riktiga sjusovare. Det innefattar även vår tremånaders bebis, som gärna sover i sängen till halv elva på dagarna. Vi kom för sent, såklart, och sköterskan på BVC var inte vår vanliga och ifrågasatte öppet att jag har båda barnen hemma istället för att sätta storebror på förskola. Som att vi skulle kommit i tid om han gick på förskola. Jag var irriterad och svettig redan när vi kom dit, med andra ord. Att få med sig barnen därifrån blev också en kamp, som inte gjordes lättare av att väntrummet var fullt av dömande mammor med varsitt enskilt tyst barn. Jag hanterade det inte snyggast i världen.
Att Nils sedan sovvägrade på dagen (en ny rolig företeelse som oftast resulterar i en skitarg unge och en skitarg mamma) och höll sig vaken genom att sparka på mamma och lillasyster puttade mig så fort över kanten att jag knappt hann registrera det själv. Jag vet att det inte är rimligt eller kommer resultera i något gott, och jag visste det även då, men jag kunde inte hejda mig. Skrik och gap och ilska och en och annan ivägkastad napp. Ungen bara skrattade. Tur, kanske, att han inte blev rädd. Idiot som jag är försökte jag i två och en halv timma med att få Nils att sova. Jag borde absolut ha hållit mig lugn och gett upp (mycket tidigare än vad jag gjorde, för till slut fick jag ge mig).
Dagen har innehållit fina stunder också, det gör dagarna alltid när man har barn, men den här mörka regniga tisdagen har verkligen övervägande bestått av bråk. Och åh vad det är tråkigt. Och åh vad jag känner mig som världens sämsta mamma. Det känns som att jag aldrig har tålamod, som att jag aldrig orkar, som att jag aldrig kan hantera konflikter rätt. Kanske kommer det bara med jobbet, det här att känna sig otillräcklig och dålig. Jag vet ju att jag inte alltid är arg, att jag i vanliga fall faktiskt har ganska mycket tålamod, men sådana här dagar glömmer jag det och det mörka tar över.
När jag la Nils för kvällen förlät vi varandra. Vi pratade igenom vad som hade hänt under dagen och jag sa att ”mamma ångrar sig och du kanske ångrar dig också?”. Han nickade och somnade på mig. När han hade somnat grät jag en liten skvätt i hans hår. Det är tufft att vara mamma.
När han hade somnat tog Pelle lillasyster och jag kunde få lite egentid. Jag bakade chokladmuffins och sjöng med i musikallåtar och fick känna mig som mig själv igen. Det kanske hjälper mig att hantera situationer bättre imorgon. Kanske.
frkn felicia 
Lämna en kommentar