frkn felicia

Nu har det gått över ett år sedan vi gifte oss och mycket har hänt sedan dess. Men det är ändå fint att kunna se tillbaka på bilderna och få känna den där varma mysiga nygiftskänslan igen. Eller i alla fall något slags eko av den.

Efter vigseln och alla kramar och pussar (som ni hittar ett inlägg kring om ni scrollar ned) hade vi porträttfotograferna med vår suveräna fotograf. Vi fotograferades i och runt kyrkan, eftersom vi i vanlig ordning hade dåligt med tid. Men det gjorde ingenting, bilderna blev fantastiska.

Jag har levt i snart 30 år och sedan jag kommer ihåg alltid varit missnöjd med i alla fall någonting på min kropp. Att titta på bilder på mig själv har ofta bara gjort mig ledsen (även om jag i efterhand inte har förstått varför). Det är konstigt att se bilder där jag är motivet som jag tycker är så fina att jag inte hittar något att klaga på. Jag kanske tittar på bilderna med mer förlåtande ögon, eftersom det är bröllopsbilderna, men det känns ändå ovant. Och bra. Jag menar, titta på oss! We pretty!

Den här bilden (ovan) är så rolig. Sara, fotografen, sa ”försök se coola ut, som att ni inte bryr er”. Jag tycker att jag lyckas ganska bra, jag ser kanske inte nygift och lycklig ut, men nog ser jag cool ut. Pelle däremot. Han skulle inte kunna se cool ut om han fick betalt. Han står lite halvlutad mot väggen och bara ”hej hej, cool ja, precis, men man måste ju le lite, otrevligt annars ju, kul kul”.

Vi smet även ut under middagen för porträttfotografering i solnedgången. Med helt magiskt resultat!

När vi var på väg tillbaka över åkern mot festlokalen åkte det förbi flera bilar som tutade och vinkade. Pelle sa, förhoppningsvis utan att tänka, ”undra hur de vet att det är något speciellt”. Som att folk till vardags fotas på åkrar i stora bröllopsklänningar och full kostym. Jadu, jag undrar hur de visste att det var något speciellt.

Men titta så fina vi var!

Alla bilder är tagna av Sara Holmberg.