Sedan jag för en massa år sedan blev påkörd av en bil när jag satt på en moped har jag haft nedsatt funktion i min ena fot. Eller ”du räknas som 3 procent invalid”, som min läkare så fint uttryckte det. Därför har jag svårt att åka skidor. Jag har testat några gånger, och beroende på dagsform klarar jag kanske en eller ett par åk, men i allmänhet är det svårt för min fot att orka. Därför blir jag alltid lite sentimental och nedstämd när jag vistas i fjällen på vintern. När min mamma frågade om vi ville spendera en dag i Romme med henne och mina syskon borde jag därmed ha tvekat något. Men eftersom jag både är gravid och har ett barn som ändå är för litet för att åka skidor kunde jag tacka ja utan minsta tanke på min trasiga fot.
Vi åkte dit i lördags. Vi hade tänkt att åka vid 07.00, eftersom det tar nästan tre timmar med bil hela vägen, men vi förvånade ingen och kom iväg en timme sent. Jag trodde, eller hade hoppats, att Nils skulle sova hela vägen i bilen, eftersom vi åkte så tidigt, men han sov i en timme och krävde sedan underhållning i två. När vi äntligen var framme startade vårt besök med att Nils ramlade med ansiktet först rakt ned på grusvägen och skrapade upp hela näsan. Flyt. Men när skidåkarna väl hade satt sig i liften gick dagen i ett. Jag, Nils och min bror, som inte heller åker skidor, hittade en plats inomhus och sprang sedan efter Nils hela förmiddagen, vi hann precis beställa lunch innan köket stängde och spenderade sedan eftermiddagen ute i solen.
Det var strålande sol och minus två grader. Perfekt väder för både skidåkning och att bara stå i solen och titta på människor. Och även om jag gärna hade åkt skidor i lördags var det inte alls samma avundsjuka längtan som jag brukar få när jag ser människor svischa ned för backarna i snygga svängar med snygga kläder och snygga brunbrända ansikten. Det var helt enkelt rätt bra.
frkn felicia 
Lämna en kommentar