frkn felicia

För ett par veckor sedan fick vi äntligen äntligen äntligen våra bröllopsbilder! Tänk att en kan gå från så orolig och frustrerad och irriterad till så lycklig på bara ett par sekunder, va. Vi fick vänta dubbelt så länge som vi trodde att vi skulle få vänta, ändå var det helt klart värt tiden. Inte i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig att bilderna på oss och vårt bröllop skulle bli så bra. Jag visste att vi hade anlitat den bästa bröllopsfotografen som finns, men inte visste jag att hon kunde göra sådana under med oss (eller ja, framför allt mig kanske, som inte kan bli bra på bild ens under dödshot).

Här kommer alltså fortsättningen på min lilla bröllops-recap, som jag startade i det här inlägget.

Efter den fruktansvärt stressiga sminkningen och hårfixningen körde min svåger mig och min syster/brudtärna till kyrkan, det gick i genomsnitt 150 km/h och jag hann tänka mer än en gång att ”nu dör jag innan vi hinner gifta oss”. När jag äntligen kom fram till kyrkan, typ en halvtimma sen till vår first look och samtidigt som de flesta gästerna (som vi fick be stanna och blunda medan jag gick förbi), mötte fotografen mig vid bilen och ledde mig till Pelle, som hade stått och väntat under ett träd alldeles för länge.

Pelle grät när han såg mig. Om jag ska vara helt ärlig var det det jag hade hoppats på, eftersom jag verkligen ville att han skulle tycka att jag var fin. Han hade ju inte sett klänningen innan och jag var lite orolig att han inte skulle tycka om den. Efter ett tag hade han dock gråtit så mycket att jag blev orolig, och jag var tvungen att dubbelkolla att det faktiskt var glädjetårar och inte någon undertryckt ångest eller ånger eller något annat tråkigt. Tydligen var det bara glädjetårar, så jag kunde vara lugn.

Medan gästerna satte sig tillrätta i kyrkan sprang vi in i ett litet rum och gömde oss. Där fixade jag håret och slöjan en sista gång, pratade oavbrutet på grund av nervositet och höll på att glömma buketten, som toastmadamesen hade i sin bil. Filippa, min syster/brudtärna, fick springa och hämta blommorna och sedan kunde kyrkklockorna ringa och låten dra igång. Vi gick in till ”Country Lanes” av Bee Gees. Jag såg det ju inte utifrån, men från min vinkel blev det ett utomordentligt låtval för den situationen.

Nils började gråta hysteriskt när han såg oss. Såklart. Vi hade varit upptagna med bröllopsfix hela helgen och inte hunnit ge honom den uppmärksamheten han behöver, utan bollat honom mellan olika barnvakter, så självklart (och helt rättvist) skrek han sig igenom hela vigseln.

Alltså, Salems kyrka hörni!

Min mamma fick till slut gå ut med Nils och försöka lugna honom i vagnen. Det funkade inte.

Vi hade bett våra vänner att sjunga två låtar under vigseln, ”Calleth You, Cometh I” av The Ark, som är världens vackraste låt och är skriven om oss (inte på riktigt, men ni fattar), och ”I Want To Hold Your Hand” av The Beatles. Pelle hade dock tagit saken i egna händer och bett vännerna spela ”Forever Young” av Tomas Stenström istället för Beatles-låten. Han spelade den väldigt mycket året vi blev tillsammans, och eftersom det är en kärlekslåt till en ”Felicia” och också på många sätt påminner om vår historia blev det perfekt. Helt perfekt. Pelle är ingen för stora romantiska gester i vanliga fall, så jag blev både överraskad och helt jävla överlycklig. Johan, Pelles bror/marskalk, sjöng och hela kyrkan grät.

Vi gick ut till ”Heroes” av David Bowie (alltså förlåt, men har en vigsel någonsin sett bättre låtval?) och jag snubblade på oerhört illa placerade stenringar (?) i altargången. Tur att Pelle höll i mig.

Vi hade bett toastmadamesen fixa så att gästerna kastade rosenblad på oss när vi kom ut ur kyrkan. Den blev en väldigt rolig grej och blev förvånansvärt bra på bild, men jag hade små röda rosenblad över hela mig efter. Jag kunde inte krama en person utan att den personen plockade något från mitt ansikte eller hår. Kände mig som en (snygg) apa med löss.

Sedan blev det kramkalas!

Nils fick äntligen komma till oss, och släppte inte taget förrän han var tvungen.

Och är det inte helt otroligt vilken tur med vädret vi hade? Mina bästa kompisar har gift sig i augusti respektive september, och båda hade regn på sina bröllop. Vi gifte oss i oktober och vi hade strålande sol. PRECIS det väder vi hade hoppats på. Med löven och himlen och solen och alla höstiga färger blev det en dröm.

Alla bilder har tagits av Sara Holmberg.