frkn felicia

Klockan är 13.31. Jag sitter på mitt kala kontor i en oinspirerande sextiotalsbyggnad i en Stockholmsförort. Utanför fönstret är det grått töväder. Jag har precis beställt en ny diskmaskin för att vår har gått sönder och efter några dagar av handdiskande orkar jag inte med mer ekonomiskt velande. Jag ska gå tidigt idag så att vi hinner hämta den innan butiken stänger. Min kontorsdörr är stängd och jag har hörlurarna i för att vara extra tydlig mot mina kollegor att jag inte orkar prata just nu. Jag lyssnar på en Spotify-lista som heter ”New Music Friday Sweden” och jag känner inte igen ens hälften av artisterna och grupperna som har släppt ny musik. Den nyaste låten jag har på min lista är en Veronica Maggio-låt från förra året. Jag har precis tryckt i mig en sallad, en macka, en dubbel-Snickers och en Cola Zero, men jag slutar inte vara hungrig. Min rygg värker, men jag orkar inte stå upp för jag har obekväma skor på mig och ingen ståmatta.

Idag var den första dagen jag vågade ha en tight tröja på mig sedan jag blev gravid, men nyheten verkar inte ha spridit sig på kontoret än. Ingen har i alla fall sagt grattis än. Min chef sa ”vill du att jag kommer med en förklaring till varför du blir gravid så snart efter att du började, eller vill du stå för det själv”. Jag sa att om någon undrar något kan de komma till mig. Jag sa inte att jag tror att alla här vet hur barn blir till. Jag ångrar nu den tighta tröjan och försöker dölja magen med vad jag råkar ha i händerna. Nu kom en låt av en artist jag känner igen. The Tallest Man On Earth. Gud, jag är gammal.

Klockan är 13.44 och utanför fönstret åker tunnelbanan förbi. Jag önskar att jag var på den och fick åka hem. Eller bort. Eller någonstans. Det är februari och grått och jag är gravid och trött och hungrig och har handdiskat i flera dagar och känner inte igen en enda aktuell artist.