Möhippa

Idag är det tydligen årets deppigaste dag, hörde jag på radion. Jag vet inte riktigt hur de vet det, men jag förstår varför. Januari är inte ens nästan över, men har pågått i hundra dagar, och lönen är både slut och långt borta, vädret är långt ifrån mysigt och det är fortfarande mörkt den största delen av dygnet. Imorse, när Nils väckte mig vid 05.30 (irriterande 30 minuter innan klockan skulle ringa), kände jag lite som den där gifen med Michael Scott från The Office US – NOOOOOOOOOOOOOOOO!

Men. För att försöka lätta upp känslan denna januarimåndag tänker jag tillbaka på min möhippa. Helt ärligt var jag inte säker på att jag skulle få en möhippa, jag har inte jättemånga tjejkompisar, utan umgås för det mesta med killar. Det var svårt att inte bli avundsjuk på andra tjejer, som tillhör enorma gäng där alla har pluggat tillsammans och drar iväg den blivande bruden på supermöhippor. Den där möhippan en ser på sociala medier, ni vet, och som skapar orimliga förväntningar på både bruden och hennes vänner.

Men inte behövde jag oroa mig inte. Jag kanske inte fick den största möhippan i antal deltagare, men åh, vilket varmt minne det har blivit. Min fantastiska syster, och brudtärna, hade styrt upp det och tro mig när jag säger att jag blev överraskad. Jag trodde att jag skulle bli provsminkad inför bröllopet. Det blev jag i och för sig också, men mitt under sminkningen hör jag Ruslanas ”Wild Dances” sättas på i vardagsrummet. Det tog säkert en minut innan jag fattade att det inte var min man som ballat ur och gick och tittade. Då stod de där, mitt lilla gäng med kvinnor.

Vi började med några utmaningar i form av måla och skåla (ett fantastiskt koncept) och skulptering av könsorgansmuggar. Efter att ha missat ett par tåg tog vi oss in till Stockholm och körde ett escape room med trollkarlstema (dröm!). Middag på Pelikan och vidare på karaoke. Vi hade ett eget rum för karaoken och jag tror att vi stannade där i fem (5) timmar innan vi tog en taxi hem. Herre min je vad det är roligt att fulsjunga till Celine Dion och inse att en inte kan texten till Zac Brown Band trots att ens mamma har spelat låten cirka en miljon gånger och dansa när de andra sjunger Günther och improvisera karaoke till ”It’s corn”-memen för att den inte finns i låtbiblioteket.

Hela dagen var fantastisk och jag är så glad att jag fick en möhippa, trots att jag inte är en del av ett enormt tjejgäng. Kvalitet före kvantitet, helt enkelt. Det är någonting fint att titta tillbaka på en dag som denna.