frkn felicia

Det har alltid varit väldigt viktigt för mig (kanske framförallt innan jag själv fick barn) att mina barn skulle ha en närvarande och engagerad pappa, en pappa som tog hälften av föräldraledigheten och ville göra det. Det är fortfarande viktigt för mig, och jag är så glad att mitt barn har den pappa han har, men jag räknade inte med att jag själv skulle behöva ta mindre föräldraledighet för att han skulle få sin tid. Eller så trodde jag inte att jag skulle tycka det var så jobbigt. Jag tänkte kanske bara inte så mycket på det, vilka konsekvenser det skulle få för mig (och det är väl helt rätt egentligen, det är ju inte mig det handlar om).

Veckan inför att jag skulle börja jobba igen, efter mina elva månader som föräldraledig, grät jag hela tiden. Jag vaknade på nätterna, såg bebisen ligga bredvid mig, och började gråta. Jag lagade mat som bebisen faktiskt åt, och började gråta. Jag bytte en bajsblöja, och började gråta. Bebisen ville bli jagad under bordet, och jag började gråta. Jag kände (känner?) mig som världens sämsta mamma som övergav mitt barn för att gå tillbaka och jobba på heltid. Ett jobb jag inte ens tycker känns roligt. Aldrig har jag varit mindre feminist än kvällen innan jag skulle gå tillbaka till jobbet. ”Varför får pappan ens vara ledig?” frågade jag min stackars man, som antagligen såg fram emot att få vara pappaledig. ”Vad spelar det för roll om jag får mindre pension om 40 år? Vi är ju gifta, du kan försörja mig!”

Grejen är den att min föräldraledighet inte var en dans på rosor hela tiden. De första tre månaderna var horribla, jag har aldrig varit så orolig eller fått så lite sömn i hela mitt liv. Även om jag efter det har fått mer och mer sömn med tiden har det varit väldigt utmanande att vara hemma själv med ett litet barn, vilket alla som har varit föräldralediga vet. Ändå var det som att mitt liv skulle ta slut när jag skulle gå tillbaka till jobbet. Lite drygt en månad in i arbetslivet tycker jag fortfarande att det är jobbigt att gå hemifrån varje morgon, och jag sörjer de timmar som jag inte får vara hemma. Jag är livrädd att mitt barn ska börja gå när jag är på jobbet. Jag ser ingen poäng med att sitta på ett kontor hela dagarna, och förstår helt plötsligt de kvinnor som väljer att vara hemmafruar (eller hemmamammor, snarare).

Jag trodde aldrig, aldrig, aldrig att jag skulle säga det här och mena det, men: det är min dröm nu. Att få vara hemmamamma. Att få lämna och hämta barnen, åka och handla, plocka och städa hemma, tvätta, skjutsa till träningar, laga mat och inte behöva klämma in det här innan och efter ett jobb. Har jag övergett alla mina principer? Har jag blivit en amerikansk sitcom-villaförorts-mamma? Har jag blivit en sådan som helt plötsligt kan leva på någon annan? Ja, tydligen. Trots att mitt barn har en pappa som är närvarande, engagerad och föräldraledig, vilket jag alltid har velat, och trots att det egentligen inte alls är synd om mig. Jag är uppenbarligen inte bättre än så.