I helgen firade vi min fästman, som fyllde 29 år. Egentligen är det ju ett år kvar till det stora firandet (30, herregud!), men efter två år av restriktioner och graviditet och bebisbubbla känns det rätt ensamt i vårt stora hus. Vi båda kände att vi saknade folk. Så vi valde att göra 29-årsfirandet halvstort. Jag väckte min fästman vid 05.30 med frukost och presenter på sängen. Det blir så herrans tidigt eftersom han börjar jobba vid 06.30. Av mig och bebisen fick han en plånbok från Fjällräven och en Tormek T-1 knivslip (ja, han har mycket specifika intressen), och skönsång till Stevie Wonders Happy Birthday såklart.
Vi bjöd in både familj och några vänner på kvällen, och jag tror att vi blev mellan 15 och 20 personer till slut. Åh, vilken känsla att få fylla hemmet med människor en tycker om igen! Jag har alltid varit ”värdinnan”, den i kompisgänget som har bjudit hem och hållit i festerna, och den delen av mig verkar inte ha ändrats de senaste två åren. Det är en speciell känsla att springa omkring och ställa fram mat och grilla korv och se till att alla har dricka samtidigt som vänner och familj står utspridda i klungor och pratar och skrattar. För mig gör det inte så mycket att jag inte hinner prata så mycket med gästerna själv, jag tycker att det är så roligt att se dem ha trevligt att det räcker. Jag älskar att kunna introducera nya människor för varandra och sedan se dem prata halva kvällen, och att nästan snubbla över barn som springer runt benen på de vuxna, och att plocka i köket när gästerna har gått hem (alltid lite för sent). Det har fattats mig under pandemin.
Det blev en väldigt lyckad dag. Jag har dubbelkollat med födelsedagsbarnet och han höll med. Vi fick fylla huset med folk igen och vi båda kände oss nog lite lättare mentalt efter firandet. Tänk, vad lite socialt samspel kan göra med en.
Födelsedagsbrickan på sängen med skinkmackor, kaffe och juice. Dopflaggan och det livsfarliga ljuset var också med såklart!
En sak jag misslyckades med under dagen var däremot att fota. Jag hade lovat mig själv att ta lite bilder, det är ju så sällan en samlar alla under samma tak sådär, men jag tog inte en enda bild med kameran. Det enda jag hann göra var att fota bebisen i famnen på olika släktingar, och knappt det. Att försöka hålla reda på matlagning, gäster, en bebis och inte minst mig själv tog upp all min tankekraft och kameran låg oanvänd i köket. Så kan det gå.
frkn felicia 
Lämna en kommentar