frkn felicia

This was a weird house. A gilded palace fit for a beautiful golden-haired queen who’d abdicated her throne; an erotically confusing man who danger-showered; and a squeaky mobile Whoopee Cushion of a cat, like one of those Tribble things on Star Trek.

Here’s Looking at You av Mhairi McFarlane

Here’s Looking at You är den tredje boken jag läser av Mhairi McFarlane. De andra är två av hennes senare böcker, If I Never Met You och Don’t You Forget About Me. Jag älskade de två böckerna och hade därför höga förväntningar på även den här boken. Förväntningar som inte möttes. Det är mitt eget fel, min pappa har från tidig ålder lärt mig att en ska möta allt med förutsättningslös öppenhet, men här glömde jag det och tänkte att om en författare har skrivit en bra bok är alla böcker hen har skrivit bra. Så är det uppenbarligen inte.

Missförstå mig rätt, jag hatade inte den här boken. Den gjorde inte mitt liv sämre på något sätt. Men det stora problemet var att den inte gjorde någonting. Den var ett effektivt tidsfördriv när jag inte hade något bättre för mig (vilket kanske är anledningen till varför det tog så lång tid att läsa ut den). Den fick mig att fnittra vid några tillfällen (medan hennes andra böcker har fått mig att skratta rakt ut) och kärlekshistorien var sådär lagom mysig. Men det kittlade inte till, varken i huvudet eller i magen eller någon annanstans.

Mhairi McFarlane skriver böckernas motsvarighet till brittiska romantiska komedier. I vanliga fall är det helt min kopp te, men den här boken är så fylld av klichéer att den känns nästan amerikansk. Det är en tidigare tjock och mobbad flicka som (självklart) blir smal och snygg vuxen kvinna. Hon träffar en av sina gamla mobbare, som inte känner igen henne, och de blir goda vänner. Ni hör ju. Det är inte speciellt svårt att lista ut hur den här boken slutar. Jag kan inte heller riktigt ta det på allvar när en karaktär automatiskt anses vara ful för att hen är tjock, och sedan magiskt blir snygg när hen går ned i vikt. Det känns så… ofräscht.

Men jag går vidare, öppnar en ny bok och försöker möta den med förutsättningslös öppenhet istället.