frkn felicia

Vi tog inte reda på bebisens kön under min graviditet. Vi tänkte att det skulle bli roligt med en extra överraskning under förlossningen och eftersom det inte spelade någon roll för oss om det blev en flicka eller en pojke kändes det inte nödvändigt. Vi ville dessutom undvika hela den här flicka-lika-med-rosa-pojke-lika-med-blå-grejen. När bebisen kom ut var det kanske inte det första jag tittade efter, jag kollade först på hans ansikte och att alla armar och ben hade hängt med, men det var i alla fall det tredje eller fjärde. Jag såg alltså ganska snabbt att det var en liten pojke vi hade att göra med och direkt, där på förlossningssalens golv, gick en liten il av rädsla igenom mig. Den lilla ilen var såklart blandad med mycket större känslor av tacksamhet, kärlek, utmattning och smärta, men den fanns där.

Ska jag uppfostra en pojke?

Jag är av den uppfattningen att det inte ska vara någon skillnad på uppfostran av pojkar och flickor. Jag tycker att alla barn ska få leka med det de tycker är roligt, oavsett om det handlar om Barbies, bilar, Lego, dockor eller pinnar i skogen. Alla barn ska få klä ut sig till poliser, prinsessor och Spiderman. Det spelar ingen roll om de vill dansa balett, spela hockey, lära sig piano eller måla akvarell, så länge de tycker att det är kul. Att hålla på och kalla saker, färger eller hobbys för ”manliga” och ”kvinnliga” känns helt enkelt inte så fräscht.

Men det finns vissa saker som vi som föräldrar inte kan styra. Vissa saker som är specifika för pojkar. Och det är de sakerna som gör mig rädd. Jag är rädd att mitt barn, som kanske väljer att komma till förskolan utklädd till prinsessa, blir retad av andra barn, eller vuxna för den delen. Jag är rädd att andra vuxna säger åt mitt barn att skärpa sig och inte gråta när han har gjort sig illa eller blivit ledsen. Jag är rädd att hans kompisar visar porr på sina mobiltelefoner i skolan. Jag är rädd för att ”bög” och ”du kastar som en tjej” fortfarande används som förolämpningar. Jag är rädd att vi inte har kommit längre, för ibland har vi inte kommit längre.

Hur gör jag som förälder för att skydda mitt barn från det? Eller handlar det inte om att skydda, utan snarare om att rusta för att hantera det? Men hur ska en två-, tre- eller ens tio-åring kunna hantera en machokultur som har dominerat i flera hundra år? Och hur ska vi, samtidigt som vi försöker hantera andra människors eventuella skeva uppfattningar om kön, lära vårt barn ödmjukhet, ömhet, sårbarhet, integritet, självständighet och styrka?

Hur ska jag uppfostra en pojke?

Det är väl ingen statshemlighet att föräldrar kämpar med uppfostran. Oavsett vilket kön ett barn har finns det alltid en eller ett par föräldrar bakom som sliter sitt hår, antar jag. Av någon anledning känns det dock lättare för mig att uppfostra en flicka till en stark individ i en värld som vill trycka ned henne, än att uppfostra en pojke till en mjuk individ i en värld som vill höja upp honom. Den där ilen av rädsla som gick igenom mig när jag såg att vi hade fått en pojke finns kvar än idag. Den är blandad med mycket starkare känslor av tacksamhet, kärlek och glädje, men den finns där.

Medan vi funderar på hur vi ska lösa föräldraskapets gåta kan vi lyssna på Astrid: