Paganinikontraktet

Ett Paganinikontrakt kan man inte bryta med sin egen död.
Paganinikontraktet av Lars Kepler

Paganinikontraktet är den andra boken i serien om Joona Linna, en ovanligt begåvad polis i Sveriges tröga poliskår. Det är Lars Kepler, ett alias för Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril, som har skrivit boken, som är uppföljaren till den helt lysande thrillern Hypnotisören. Jag har förstått att serien om Joona Linna har varit populära länge, Hypnotisören har ju till och med filmatiserats, men jag har aldrig varit någon stor deckarfantast och därför har de gått mig lite obemärkt förbi. Det var min fästman som hade lyssnat på Hypnotisören och tipsade mig att läsa den förra sommaren. När jag inte hade släppt boken på ett par dagar beställde jag hem resten av serien också.

Och nu har jag alltså tagit mig igenom Paganinikontraktet också. Jag säger ”tagit mig igenom” eftersom den är hutlösa 565 sidor lång. Jag har inga problem med det, eftersom jag älskar tjocka böcker, men jag kan tänka mig att det känns onödigt för den som inte gör det. Rent spontant känns det som att jag inte borde läst den här under en föräldraledighet, när det finns en bebis som kräver min uppmärksamhet hela tiden. Den här boken hade jag velat sträckläsa, precis som jag gjorde med föregångaren.

Boken börjar med två separata dödsfall, ett är fredsaktivisten Penelopes syster och ett är generaldirektören för ISP. Det ena, på systern, identifieras ganska snabbt som ett mord och det andra verkar vara ett självmord. Polisen Joona Linna tvingar sig, i vanlig ordning verkar det som, in i utredningen av de båda dödsfallen och upptäcker en koppling mellan dem. Därefter följer en relativt invecklad historia full av karaktärer och roller att hålla koll på. Det går i hög hastighet genom hela boken och jag hade högre-än-normal puls när jag väl fick tid att sätta mig och läsa. Det är en oerhört spännande bok och Lars Kepler får mig att genuint bry mig om karaktärerna.

Jag är duktig på att bortse från delar jag inte tycker om med en bok, och ger i princip alla böcker höga betyg på Goodreads. Det blir ju dock inte så intressant att läsa en massa positiva recensioner som blundar för böckers eventuella svagheter. I Paganinikontraktet finns tre saker jag stör mig på:

Joona Linna har alltid rätt. Jag fattar den här berättarstilen och den återfinns alltid i deckare; Poirot, Sherlock Holmes, DCI Barnaby i Midsomer Murders för att nämna några… Men det blir lite tröttsamt att följa en karaktär som under 565 sidor inte har fel en enda gång.
Våldet är överdrivet grafiskt. Här förstår jag också att de vill göra en poäng. Bara genom att våldsutövarens handlingar skildras så bestialiskt som möjligt kan vi förstå hur ond den här människan verkligen är. Men alltså. Det kanske räcker med en eller två sådana beskrivningar?
Och så till sist (SPOILERVARNING) så känns det lite långsökt att en enda liten svensk polis, om än en polis som alltid har rätt, skulle ta sig an en internationellt känd vapensmugglare och lyckas. Den här personen har alltså knäppt poliser som flugor genom hela boken med hjälp av yrkesmördare och har själv begått fruktansvärda våldsdåd, men kan ändå övermannas på sin båt, där han i princip helt verkar sakna livvakter? Nja.

De tre störningsmomenten är dock inte så pass stora att det förstör min upplevelse av boken och jag kunde med glädje sätta fyra av fem stjärnor på Goodreads. Boken är helt enkelt för spännande. Nu ska den här självutnämnda deckarskeptikern ta sig an resten av Joona Linna-serien!