Några dagar med feber

Klockan är 23.40 och jag sitter och försöker söva en övertrött bebis genom amning. Jag har försökt ett tag och han har somnat flera gånger för att sedan väcka sig själv genom att skrika. Det är väldigt frustrerande. Bredvid mig ligger min fästman och andas djupt, snart lär det övergå i snarkningar. Jag känner igen rytmen. Katten, som brukar sova med oss i sängen, tröttnade på bebisens envisa skrik och flydde upp till övervåningen. Det är släckt i rummet och jag har varken linser i eller glasögon på, så min mörkerrädsla tar stundtals över och jag tycker mig se svarta skepnader i hörnen.

Vi har haft några lugna dagar här hemma. Bebisen har haft feber och lyckas inte riktigt skaka av den förkylning han har haft i princip sedan han föddes, så hönsmamman i mig har satt oss i karantän. Vi ställde in allt vi skulle göra i helgen och fokuserade på vila istället. Det har varit skönt, inte att konstant oroa sig för sitt barn, men att ha en anledning att inte flänga runt så mycket. Jag hann till och med vara ute lite på min egen tomt, hör och häpna! Det har inte hänt sedan september förra året. Jag fick sitta ett tag och se bina surra runt årets första krokusar, det kändes fint.