frkn felicia

Det här var ett utkast jag började på när bebisen fortfarande var helt nykläckt och jag fick vara glad om jag fick ihop fyra eller fem timmars sömn per dygn. Nu sover bebisen bättre och jag behöver ofta bara amma honom en gång per natt, vilket jag för det första är väldigt glad över och för det andra ger det mig lite perspektiv på hela situationen.

Som rubriken hintar om är det alltså först nu i mitt 28-åriga liv som jag inser hur viktigt sömn är. Det låter kanske konstigt, men jag har aldrig haft problem med sömnen och jag har alltid fungerat bäst med relativt få timmars sömn (vilket innan barn betydde sex-sju timmar). Jag trodde med andra ord att jag skulle klara bebisbubblans sömnbrist, kanske inte galant, men i alla fall med någon form av värdighet. Men, som så ofta förut hade jag fel. Jag klarade det varken galant eller med någon form av värdighet. Jag har inte ens hämtat mig än, trots att vi har haft några veckor med relativt bra sömn nu och att bebisen häromnatten sov nästan åtta (!) timmar i sträck (jag ska erkänna att jag då vaknade upp då och då av ren vana, till slut blev orolig och väckte bebisen så att han fick mat i sig).

De första nätterna, både på BB och hemma, sov jag i princip ingenting. Eftersom bebisen inte fick i sig tillräckligt med mat satt jag och ammade konstant. Det i kombination med en nyopererad kropp och den stora blodförlusten i samband med förlossningen var inget framgångsrecept för sömnen direkt. När bebisen äntligen kunde börja bli lite mätt i och med att vi började tilläggsmata med ersättning sov han några timmar i sträck, men vaknade ändå ungefär varannan eller var tredje timma för att amma. På nätterna var (och är) jag dessutom väldigt nojig, och jag vaknade mellan matningarna för att dubbelkolla att han fortfarande andades (det gjorde han).

Ni hör ju. Det var en rätt vaken tid och det märktes på mig. Jag har aldrig varit så arg i hela mitt liv, och då är jag inte en speciellt strålande personlighet i vanliga fall. Jag tog, såklart, ut min ilska på min fästman, som hanterade det mer eller mindre bra, lite beroende på hans egen trötthetsnivå. Vi har aldrig bråkat mer om mindre saker. Inte speciellt kul. Jag blev arg på kompisar och familj som hörde av sig, för HUR kunde de inte fatta att jag inte ORKADE svara på sms? Inte speciellt rimligt. En natt, när bebisen bara skrek och skrek, slog jag handen så hårt i väggen att jag hade ont i flera dagar. Inte speciellt smart. Jag grät i duschen för att min fästman hade sagt något som jag inte ens kom ihåg dagen efter. Inte speciellt stabilt.

Idag kan jag fnissa åt några av känslorna och sakerna jag gjorde under perioden med sömnbrist, men då var livet inte speciellt kul. Det känns nu i efterhand som att sömnbristen, eller hur jag reagerade på den, förstörde mycket av den allra första tiden med bebis. Tröttheten låg liksom som ett tungt mörkt täcke över allt som hände. Det fina finns någonstans där bakom, men det enda jag kommer ihåg är hur trött jag var. Jag såg alla framsteg och all utveckling, men jag ville egentligen bara sova. Det kanske är helt normalt, jag hoppas det, men jag har aldrig fått barn tidigare, så jag vet inte hur den första tiden ska (kan) vara.

Sömnbristen var någonting som jag inte hade kunnat förbereda mig på. Det spelar ingen roll att det var hur många som helst som varnade mig för tröttheten, jag förstod ändå inte, för jag hade aldrig upplevt det tidigare. Jag har nog fortfarande inte lärt mig hantera det, skulle jag tro. Jag gjorde, och gör, bara allt jag kan för att det inte ska påverka bebisen. Jag får kanske återkomma om några år, när jag får sova hela nätter igen, och komma med tips då.