Terapikatt

Jag känner att jag behöver skriva ett hyllningsinlägg om vår katt. Inte för att han någonsin i sitt liv kommer kunna läsa det, eller ens förstå det om någon läste det för honom, utan för att jag behöver att andra vet hur fantastisk han är. Otis heter han, döpt efter soulartisten Otis Redding. En helt vanlig bondkatt från Nyköping kom han in i vårt liv för ungefär ett och ett halvt år sedan. Jag hade tålamod att vänta med att skaffa katt i ungefär en månad efter det att vi flyttat in i huset, och då tyckte jag själv att jag var oerhört tålmodig. Jag hade försökt skaffa katt även när vi bodde i lägenheten, på 35 kvadratmeter, men där satte min fästman ned sin fot. Kanske med rätta.

Otis har, sedan han flyttade in hos oss, spenderat hela dagarna med mig, eftersom jag har jobbat hemma, och sov på min huvudkudde i flera månader. Nu har han flyttat ned till fötterna, men det beror nog på bebisen. Vi tog honom lite tidigare än vad en egentligen får och han kom till oss i en period som var fruktansvärt jobbig för mig, så vår relation har nog varit, och är, lite speciell. Han blev vår bebis när vi inte fick någon bebis, som jag brukar säga.

Det är konstigt att han aldrig kommer veta hur han har hjälpt mig. Det går ju inte att förklara det för en katt. Hur säger en ”det var du som höll mig från att skrikgråta hela dagarna” eller ”att få ta hand om dig höll mig psykiskt frisk” till en varelse som gillar att kissa i blomkrukorna och jagar hundar som hade kunnat bita ihjäl honom om de fick för sig det? Det kan en inte. Men så var det. En period i livet var Otis i princip det enda som höll mig ovanför ytan. Den ovanligt lilla gråa katten som kommer och lägger sig på en när en gråter och som älskar att bli klappad på magen.

Och nu när han har fått en lillebror i form av en människobebis är han så snäll. Han är i ständig tjänst och kommer varje gång bebisen skriker. Han kommer och kryper upp hos den av oss vuxna som inte tröstar bebisen och spinner. På samma sätt som han försöker trösta mig när jag är ledsen, gör han allt han kan för att hjälpa till när bebisen skriker. Jag kanske inte behöver kunna berätta för honom hur mycket han har hjälpt mig, han kanske redan vet det? Han beter ju sig som en katt med ett jobb att göra.