Kriget i Ukraina

Det känns liksom så futtigt att skriva om något annat just nu. Allt annat än att Rysslands invasion av Ukraina fortgår bleknar liksom bort i periferin. Jag knarkar fortfarande nyheter om konflikten, trots att jag har börjat drömma mardrömmar om krig och ibland glömmer bort allt fint och tryggt som finns i mitt eget liv. Men det blir så nära nära inpå. Jag har varit på de ställen där de nu fäller bomber. En av mina bästa kompisar är född och har sin familj och sina vänner där pansarvagnar åker på gatorna. Det är bara två timmar bort med flyg som människor dör i strid.

Det är ju hemskt och ologiskt och väldigt mänskligt att en blir så tagen när det är nära. Krig pågår ju någonstans i världen hela tiden. Väpnade konflikter där människor dör sker alla dagar om året. Ändå kan jag vanligtvis leva mitt liv precis som vanligt. När det kommer såhär nära, både geografiskt och känslomässigt, går det däremot inte att värja sig för.

Igår försökte vi ta en paus från allt det hemska. Vi är oerhört priviligierade som kan göra det. Det finns en massa miljoner människor som inte har en möjlighet att bara ta en paus, men vi har det. Vi hittade på annat, satt inte bara inne och lyssnade på radio och uppdaterade SVT:s hemsida. Vi njöt av vädret, av god mat, av varandra. Hanterade de, jämförelsevis små, prövningar som ett liv med en två månader gammal bebis kastar i ens väg. Det var en bra dag. Men nu sitter jag här igen. Framför mobilen och uppdaterar SVT:s hemsida. Läser om Anonymous som startat cyberkrig mot Putin och om hur ryska demonstranter straffas för att de protesterar mot ett orättfärdigt krig. Knarkar hemskheter och fortsätter, något naivt, hoppas på ett lyckligt slut.