My Brilliant Friend

”What you do, I do”
My Brilliant Friend av Elena Ferrante

Jag fick My Brilliant Friend av en kompis i födelsedagspresent för en herrans massa år sedan (typ sex). Jag har inte läst den förrän nu av två anledningar:

Den har ett så fult omslag. Jag VET att en inte ska döma boken efter omslaget, men jag gör nästan alltid det och det brukar gå rätt bra.
Den var så hysteriskt hypad. En superhype brukar få mig att bli otaggad på en bok och jag väntar då hellre lite med att läsa den.

Nu har jag dock läst den och jag kan både se förbi det fula omslaget och förstå hypen. En vet att när en bok inleds med ett persongalleri kommer det bli en rejäl bok. Och det blev det. My Brilliant Friend är den första av fyra böcker i The Neapolitan Novels som följer två italienska kvinnors vänskap genom livet. Den första boken sträcker sig fram till att de är endast 16 år gamla, vilket kanske ger en bild av hur detaljerat och ingående dessa kvinnors liv och vänskap beskrivs. Gillar du inte personporträtt är den här boken inte för dig.

Jag, däremot, tycker att det kan vara väldigt intressant att följa ”vanliga” människors liv på nära håll, även om det är skönlitterärt. Speciellt om det är så vackert och brutalt ärligt beskrivet som i den här boken. För så är det, språket gör mycket för boken (även om det kanske till viss del är tack vare översättaren, jag läste ju inte boken på originalspråket) och lyfter historien från VG till MVG, för att använda ett utdaterat betygssystem. För mig är också Italien på 1950-talet helt obekant, jag har varken upplevt det eller läst om det tidigare, och det nya i bokens miljöer var oerhört spännande.

Många kvinnor (och kanske män också, vad vet jag) som har växt upp med en bästa vän kan nog känna igen sig i mycket i boken. Jag vet att jag kunde det. Saker som en inte pratar om, eller ens erkänner för sig själv, beskriver Elena Ferrante som att det vore helt normalt och ingenting att hymla om. Och det är det ju inte. Det är bara det att en inte vill kännas vid det, för det är inte fint. Det är fula känslor. Fula tankar. Men jag vet med mig att jag har tänkt dem. Jag har agerat på samma sätt som huvudpersonerna, Elena och Lila, gör.

Det är, för att göra en lång historia kort, en vackert skriven (eller översatt?) bok med känslor jag kan känna igen mig i som utspelar sig i en för mig helt ny miljö. Det blev succé, med andra ord. Jag kanske inte skulle ha dömt boken efter omslaget, helt enkelt?