frkn felicia

De senaste dagarna har jag känt mig väldigt låg. Jag har haft svårare och svårare att kliva upp ur sängen ju längre veckan har gått och när jag har varit vaken har jag haft vad som känns som ett sugande svart hål i magen. Häromdagen klev vi inte upp förrän vid halv fyra på eftermiddagen. Jag har, som alla normalt funtade människor, perioder där jag känner mig mer nere än vanligt, men den här känslan känner jag inte igen sedan tidigare.

Jag har googlat lite (som en gör) och kommit fram till att det är helt normalt. Såklart. För allt verkar vara helt normalt efter en förlossning. Risken för perioder med ångest ökar dessutom vid en stor förlossningsskada (check), problem med amning (check), sömnbrist (check) och när en inte får i sig tillräckligt näringsrik mat (check). Jag mår alltså som jag mår för att jag ska göra det just nu.

Att veta, eller tro sig veta, varför gör det dock inte lättare att leva med. Vad som gör det lättare att leva med är Kent. Min fästman satte på Den Döda Vinkeln igår och jag tänkte direkt att ”varför har jag inte tänkt på det här?!”.

Det är lite konstigt faktiskt, med tanke på att Kent har varit mitt go-to-band vid alla möjliga olika deppiga perioder. Nästan alltid Hagnesta Hill-albumet, som är så ångestladdat och så vackert att jag gråter bara jag tänker på det. Några av mina bästa gråtstunder har jag haft till Kevlarsjäl.

För så fungerar jag. Om jag känner mig nere, eller ledsen, eller arg, eller glad för den delen, behöver jag lyssna på musik som speglar den känslan. Om jag är ledsen behöver jag lyssna på ledsen musik, skrik-sjung-gråta och bara allmänt tycka synd om mig själv i några minuter eller timmar eller dagar och sedan är det bra igen. Det är som en cleanse. Jag renar mig och botar ångesten eller ledsamheten eller ilskan genom att helt leva ut den. Jag antar att jag inte är den enda som gör så, och att det säkert finns något fint fackligt begrepp för det, men det vet jag ingenting om.

Den här gången hoppas jag att en intensiv period med Kent-lyssnande kan hjälpa snabbt. Jag vill bli av med det svarta hålet i magen innan jag behöver ta till med det tunga artilleriet (vilket innebär att jag lyssnar på Kent SAMTIDIGT som jag går igenom gamla bilder och läser gamla dagböcker) och jag behöver ha ork att ta hand om min bebis. För samtidigt som jag inte känner igen den här känslan sedan tidigare har jag heller aldrig haft någon annan att ta hand om samtidigt som jag har haft en deppig period. Jag håller därför tummarna för att Jocke Berg och company ska göra sin magi på mig fort fort fort.