Saknar jag att vara gravid?

När jag var gravid trodde jag aldrig aldrig aldrig någonsin att jag skulle sakna känslan. Inte bara var jag så orolig att jag inte kunde tänka klart, utan jag hade halsbränna i nio månader och sådan hejdlös foglossning på nätterna att jag vaknade och inte kunde röra på mig. Inte ens när jag tänker tillbaka på det kan jag framkalla något rosa skimmer från illamåendet och de svullna lederna. Med undantag för några veckor i mitten av graviditeten var det faktiskt skitjobbigt hela tiden. Trots det kan jag nu titta tillbaka på bilderna och sakna det. Fastän jag kommer ihåg precis hur fruktansvärt jag tyckte att det var. Kanske betyder det att jag inte kommer ihåg hur fruktansvärt det var?

Men det är någonting med känslan av någon som rör sig i magen, som sparkar så hårt att du kan se rörelserna utanpå magen. Det är någonting med att veta att din kropp skapar en liten människa, från ingenting egentligen. Och även om jag inte gillade all den extra uppmärksamheten som kommer med en graviditet (typ alla oombedda råd och historier och alla kommentarer om ens kropp), så saknar jag att känna mig så fin som alla säger att en är under en graviditet. Det är ingen som säger att ”vad du är vacker” efter förlossning. Det är ingen som föreslår att en ska föreviga tiden efter en förlossning med bilder på en i endast underkläder (hujedamej). Det är typ mer ”ah, du lever” om en har sminkat sig och kammat håret den dagen.

Jag vet inte om jag saknar att vara gravid. Det var fruktansvärt, men jag hoppas att jag får göra om det. Precis som förlossningen. Precis som de här första veckorna med en bebis, antar jag. Det är lite både och.