frkn felicia

Jag har alltid varit väldigt mån om att kunna amma. Jag vet att kvinnor i min släkt historiskt har haft problem med amningen och brist på mjölk, vilket gjorde mig extra beslutsam att lyckas. Jag skulle minsann vara den första på fyra generationer att kunna helamma mitt barn utan problem! Tänk, vilken vinst för mig som mamma! Men det var inte bara att vinna över mina egna gener som kändes viktigt, det kändes även viktigt ur en mer evolutionär synvinkel också. Jag ville, och vill fortfarande, kunna vara mitt barns främsta näringskälla. Det är väl någon uråldrig modersinstinkt som kickar in, antar jag.

Jag kämpade på oerhört hårt de första dygnen efter att vår son hade fötts. Jag var nyopererad och hade förlorat drygt 1,6 liter blod, men så viktigt var det för mig att kunna helamma att jag satt vaken hela nätterna med honom på bröstet, och på dagarna satt vi kvar. Jag satt så mycket de första dygnen att jag fortfarande, nästan sju veckor senare, är öm och har begränsad känsel i delar av svanken. Jag fick otrolig hjälp av barnmorskor och undersköterskor på sjukhuset, vi kollade att hans grepp var rätt, att han sög från hela bröstet, att vi hade rätt amningsställning… Allt såg helt rätt ut, så vi förutsatte att det fungerade som det skulle. Vilken jäkla känsla!

Problemet var att mitt barn bara skrek och skrek och skrek. Den enda gången han inte skrek var när han låg vid bröstet, men så fort jag ville sova eller äta eller kissa skrek han. Vi klarade ett dygn hemma från BB innan vi ringde tillbaka och berättade hur det var. De sa att vi skulle komma in för en kontroll och det visade sig att han hade gått ned 12 procent av sin födelsevikt. Det är mer än dubbelt så många procentenheter som en bebis normalt ska gå ned. Det kom inte tillräckligt med mjölk.

SJÄLVKLART började vi tilläggsmata honom direkt med modersmjölksersättning. Att han skulle må bra och gå upp i vikt var, och är, det viktigaste. Så fort han började få i sig ersättningen började han gå upp i vikt igen och den stora skillnaden kom när vi började flaskmata istället för att ge ersättningen med kopp. Nu mår han bra och är långt över sin födelsevikt och jag är så glad över det. Jag delammar idag, vilket betyder att när han är hungrig ammar jag först och kompletterar med ersättning efter. Jag är väldigt glad att jag kan delamma.

Men. MEN. Men jag kan inte låta bli att känna mig misslyckad. Jag hängde en så stor del av mitt föräldraskap på min förmåga att amma. Jag tänkte att jag inte kunde vara en bra mamma om jag inte kunde helamma. Helt galet, eftersom jag aldrig har tänkt så om någon annan. Jag känner jättemånga som ”bara” flaskmatar sina barn och jag tycker inte att det är konstigt eller fel. Men. För mig gäller liksom andra regler, av någon anledning. Att acceptera att helamning inte fungerar för mig och min son är en process jag är mitt inne i. Jag kan inte på något sätt säga att jag är okej med det. När jag dessutom häromdagen fick tillbaka min mens (supertidigt efter förlossningen) kändes det som dödsdomen. Nu finns det liksom ingen chans för helamning. Min kropp säger stopp till sig själv. Efter ett smärre sammanbrott i duschen och många tårar fick jag en godispåse och lite pussar av min fästman, och idag känns det väl lite bättre, men det är ändå ett nederlag jag behöver hantera.

Det blev ett långt inlägg det här, men det känns som att de som lyfts är de som ammar och de som inte VILL amma. Men vi som vill amma, men inte KAN, då? Vården ignorerar att vi finns för ”ju mer bebisen suger på bröstet, desto mer mjölk kommer” (ja, visst, för vissa kanske, men en 12-procentig viktnedgång efter konstant amning säger något annat) och själv kanske en inte gärna pratar om det som en själv anser vara ett misslyckande.

Jag önskar fortfarande att jag hade kunnat helamma mitt barn och att han hade blivit mätt av bara min mjölk. Det är en sorg för mig att det inte är så. Men ibland får en helt enkelt bara skriva ett blogginlägg, acceptera och gå vidare.